hjalmsattra

I tisdags morse (v.45) hittade jag James alldeles svettig på morgonen. Att det var något som var fel på honom förstod jag direkt. Efter temptagning, lite promenader, beslutade jag mig för att kontakta distriktsveterinären. Medan jag väntade på att hon skulle komma, släppte jag ut hästar och mockade i spiltorna närmast James. Så jag kunde hålla lite koll. Medans jag väntade, bajsade James. Tänkte att det kanske var på bättringsvägen. Men James skakade fortfarande något och var samtidigt även svettig. 

När väl distriktsveterinären var på plats, undersöktes James genom ändtarmen för att se om han var förstoppad och om tarmarna var "gasfyllda". (Tarmarna var lite gasfyllda). Tove som veterinären heter, stoppade även ner en slang genom James nosborre för att se om han var "fylld" i magsäcken? Är lite osäker på exakt vad hon gjorde i näsan. Men hon fyllde honom med vatten denna väg, för att sedan se vad det var som kom upp och färgen på detta. Summan av alla undersökningar blev att James hade dålig cirkulation och väldigt hög puls pga smärtan. Tove rekommenderade oss att åka till djursjukhuset Ulltuna i Uppsala för att ta ett prov rakt in magsäcken. 

Självklart lastade vi in James i släpet och åkte. 

Som tur är kunde Anna hoppa in och ta ridlektionerna denna kväll. Så jag kunde koncentrera mig helt på James. 

 

Väl på Ulltuna, stod det säkert 10 personer runt James och satte kanyler och tog prover hit och dit. Pulsen var om möjligt ännu högre, medans tempen var normal. Det första denna veterinär sa, var att bara undersökningen kommer att kosta 15000 kr. Men vad gör man, har man ett sjukt djur som eventuellt går att rädda, säger man givetvis -fortsätt.

Även denna veterinär gjorde samma undersökningar som distriktsveterinären. Och James var så duktig! Han stod snällt i undersökningsbåset och lät dem jobba.

Efter veterinären lättat på trycket i magsäcken, hade pulsen gått ner till nästan normal nivå. Han ställdes in i en box med en massa dropp. Pulsen och James lugn, gjorde att jag trodde den värsta faran var över. Att han precis som Finesse (förra året i slutet på november) skulle klara sig. Att vi skulle kunna hämta honom och övervaka honom själva, under onsdagen.

 

Tidigt, tidigt onsdag morgon, ringde jourhavande veterinär och sa att det inte gick att medicinera James mera. Att ingenting hjälpte längre. Eventuellt kunde en buköppning hjälpa. (minst 60-70 000 kr) Men att prognosen var osäker och en otroligt lång konvelecens. Distriktsveterinären hade avrått mig från att göra detta, vilket gjorde att det var lite lättare att säga, att han tyvärr får somna in. När jag harklat ur mig dessa svåra ord, säger även denna veterinär, att jag gjort alldeles rätt. Men inte var det lättare för det. Kanske nu två veckor efter, när man fått något mera distans. Men jag gråter fortfarande när jag tänker på vad jag förlorat.. James <3 

Det är just detta som gör att man ibland i frågasätter om man verkligen ska utsätta sig för sådant här. För det är ju baksidan av att äga så många djur som jag gör, att man ibland blir tvungen att ta svåra beslut.

 

Jag vill tacka alla som skrev fina ord på Facebook. Det tröstade lite. Tack!

 

Nu vill vi minnas James som han var; En stor vacker fuxvalack, som var en fin barnhäst och som verkligen kunde springa snabbt i precisionstävlingar!