hjalmsattra

Sitter återigen i simhallen och väntar på att Mathias ska bli klar på simskolan. Får inte sitta och titta när han tränar, så jag sitter uppe på "hyllan". Fast då å andra sidan får jag lite tid över till bloggandet.

 

Ytterligare en vecka har alltså gott med ridhusbygget och stallet. Borgakillarna (ridhuset) är väl så gott som klara. Monterar fönster och beslag. Besvikelsen ligger väl just nu i att de är så försenade. När jag ringde i slutet på veckan, sa de att de skulle vara klara i mitten på denna. Men idag, fick jag svaret att de troligen behöver några dagar in i nästa också. Håller på att bryta ihop när de förlänger och förlänger. Får väl skylla mig lite själv, då jag har så lite erfarenhet av byggnationer, att jag missat att det står i kontraktet när de ska vara klara. Godtrogen som jag är, tror jag ju på det dem säger. De har ju byggt en massa hallar innan.

Idag lovade dem i alla fall att "stallgänget" får gå in och börja bygga sargen på onsdag/torsdag. Då sparar vi ju lite tid i alla fall. Hasse (stallchefen) har lovat att ta hit alla sina "gubbar" till det.Tror dem är 6-10 st?

Och både Fredrik (chef på borga) och Hasse har lovat att vi ska kunna ha invigningen den 8:e

 

Idag har i alla fall elektrikerna satt upp allt lyse över manegen. Stallkillarna har börjat bygga andra raden boxar i stallet. Så det går ju framåt i alla fall.

 

Vad gäller rideleverna, så har vi börjat perioden med lite dressyrprogramsridningar. Det har gått bra, men underlaget var lite hårt och knöligt efter några dagars minus.

Några grupper har också haft teori.

 

Just det! Jag har ju inte berättat om alla nykomlingar! I onsdags var pappa och jag och hämtade två shettisar som heter Gerda och Betty Boop. De är 9 år gamla och har alltid "bott" ihop. Så nu behöver dem ridas till lite, innan de får börja gå på lektionerna. Det som gjorde att jag valde dessa tjejer, var att de ska vara 110-112 cm höga. Bra höjd för de som börjar bli lite långa på shettisarna, men ännu känner att B-ponnyerna är lite stora.

Hej hallå!

 

Får köra en liten sammanfattning av senaste tiden. Blir lätt att man inte tar sig tid att skriva här på bloggen, när livet går lite för fort. Jag hoppas att ni även följer oss på Facebook - Hjälmsättra Gård. Den uppdateras nästan dagligen. 

 

Ridhuset är nu nästan färdigt. Eller ja, jag får hela tiden olika svar om när det ska vara klart. Frågar jag "cheferna" så ska det vara klart i slutet på veckan. Frågar jag dem som jobbar med det, så är det 3 veckor kvar!

Hoppas dem reder ut det nu. Så vi vet. Kanske arbetarna jobbar långsammare för att de tror att de har tre veckor på sig? Vi vill ju nu in och sätta upp lyse och sarg!

 

Idag när jag var uppe i stallet och fodrade, så körde killarna fast bakom bortre gaveln. Just i vid den gaveln, har dem gräft upp för att fästa en plint bättre. Så jorden runt omkring är väldigt lös. Pappa körde dit mera grus och försökte "trycka" fast underlaget. Blev inte så värst mycket bättre, så jag har beställt hem mera grus. Hoppas det kom nu under eftermiddagen, så vi kan köra på det imorgon förmiddag. 

Ibland känns det som man är lite för snäll. Det verkar nästan som det är jag och pappa som har ansvaret för att köra ut grus. Vilket det inte är! Men samtidigt hamnar man lite i kläm mellan Borga (ridhuset) och Westergren (stall och mark). Och så vill man ju inte ha mera förseningar! 

Förra veckan när pappa var i Jämtland för att hälsa på lite syskon och släkt, fick tom jag köra ut grus. Tror jag inte blir erbjuden jobb efter detta, men jag är ändå ganska stolt att jag ändå kan, om än lite hjälpligt!

 

Imorgon är det planerat att elektrikern ska komma och sätta upp lyset i ridhuset. Hade blivit lovad att det inte spelade någon roll när de kommer. Att Borga-killarna skulle anpassa sig för att jobba på andra väggen, om elektrikern behövde vara just där. Men idag ändrade dem sig igen. Nej, det passade inte förrän på torsdag. Så nu är jag osäker på hur elekterikerna gör. Om de kan jobba i stallet eller i teorisalen fram till torsdag? Skitjobbigt, helt enkelt! Om mitt hår var grått innan, så är det inget emot vad det kommer vara när detta projekt är i land..

 

Hör av mig med mera info, när jag vet mera..

 

I tisdags morse (v.45) hittade jag James alldeles svettig på morgonen. Att det var något som var fel på honom förstod jag direkt. Efter temptagning, lite promenader, beslutade jag mig för att kontakta distriktsveterinären. Medan jag väntade på att hon skulle komma, släppte jag ut hästar och mockade i spiltorna närmast James. Så jag kunde hålla lite koll. Medans jag väntade, bajsade James. Tänkte att det kanske var på bättringsvägen. Men James skakade fortfarande något och var samtidigt även svettig. 

När väl distriktsveterinären var på plats, undersöktes James genom ändtarmen för att se om han var förstoppad och om tarmarna var "gasfyllda". (Tarmarna var lite gasfyllda). Tove som veterinären heter, stoppade även ner en slang genom James nosborre för att se om han var "fylld" i magsäcken? Är lite osäker på exakt vad hon gjorde i näsan. Men hon fyllde honom med vatten denna väg, för att sedan se vad det var som kom upp och färgen på detta. Summan av alla undersökningar blev att James hade dålig cirkulation och väldigt hög puls pga smärtan. Tove rekommenderade oss att åka till djursjukhuset Ulltuna i Uppsala för att ta ett prov rakt in magsäcken. 

Självklart lastade vi in James i släpet och åkte. 

Som tur är kunde Anna hoppa in och ta ridlektionerna denna kväll. Så jag kunde koncentrera mig helt på James. 

 

Väl på Ulltuna, stod det säkert 10 personer runt James och satte kanyler och tog prover hit och dit. Pulsen var om möjligt ännu högre, medans tempen var normal. Det första denna veterinär sa, var att bara undersökningen kommer att kosta 15000 kr. Men vad gör man, har man ett sjukt djur som eventuellt går att rädda, säger man givetvis -fortsätt.

Även denna veterinär gjorde samma undersökningar som distriktsveterinären. Och James var så duktig! Han stod snällt i undersökningsbåset och lät dem jobba.

Efter veterinären lättat på trycket i magsäcken, hade pulsen gått ner till nästan normal nivå. Han ställdes in i en box med en massa dropp. Pulsen och James lugn, gjorde att jag trodde den värsta faran var över. Att han precis som Finesse (förra året i slutet på november) skulle klara sig. Att vi skulle kunna hämta honom och övervaka honom själva, under onsdagen.

 

Tidigt, tidigt onsdag morgon, ringde jourhavande veterinär och sa att det inte gick att medicinera James mera. Att ingenting hjälpte längre. Eventuellt kunde en buköppning hjälpa. (minst 60-70 000 kr) Men att prognosen var osäker och en otroligt lång konvelecens. Distriktsveterinären hade avrått mig från att göra detta, vilket gjorde att det var lite lättare att säga, att han tyvärr får somna in. När jag harklat ur mig dessa svåra ord, säger även denna veterinär, att jag gjort alldeles rätt. Men inte var det lättare för det. Kanske nu två veckor efter, när man fått något mera distans. Men jag gråter fortfarande när jag tänker på vad jag förlorat.. James <3 

Det är just detta som gör att man ibland i frågasätter om man verkligen ska utsätta sig för sådant här. För det är ju baksidan av att äga så många djur som jag gör, att man ibland blir tvungen att ta svåra beslut.

 

Jag vill tacka alla som skrev fina ord på Facebook. Det tröstade lite. Tack!

 

Nu vill vi minnas James som han var; En stor vacker fuxvalack, som var en fin barnhäst och som verkligen kunde springa snabbt i precisionstävlingar!