Måndagen den 26 augusti

Sitter och skriver efter en ganska hektisk helg. Jag och några av våra stallkompisar, har varit och tävlat på Johannesbergs anläggning.
Jag, pappa och Nathalie åkte upp med Trixie, Zister och Didrik redan på fredagseftermiddag. Egentligen skulle även Ulrika och Kaspian åkt med. Men tyvärr hade Kaspian trampat sig (eller något), så han var halt. Verkligen jättetråkigt när man sett fram emot något mycket och så blir det inte så.
Det var lite lyxigt att åka upp med hästarna redan på fredagen. Men dels så kostar det lika mycket att ha hästen där en dag som hela helgen. Så vi valde det senare.
(Zister förspännd inför dressyren. Dock så gick inte helgen så bra :( denna gång. Men fina är dem!).
(Catrin med Triss och Curry. Stiligt ekipage! Sista tävlingen? då Catrin väljer att tävla Monét nästa år).
Lördagen bestod av dressyr och precision. Min groom - pappa, snodde tävlingsledningen till att vara funktionär i "Funktionskontrollen". Man måste gå igenom en funktionskontroll innan man får starta. Det är en koll så ingen kör med undermåligt material. Tyvärr gjorde ju det att Jag fick klara mig själv med allt. Inte helt optimalt. Men jag förstår också att tävlingsledningen var desperata. Så då får man ju försöka klara det.
Dressyren gick bra tycker jag. Trixie känns bättre än någonsin. Tyvärr tror jag nog att jag nästan fick sämre poäng än tidigare. Varför? Ja, det är en bedömning. Går liksom inte att göra så mycket åt. Hoppas att de dömer upp längre fram. För vi HAR gått framåt i dressyren.
Precisionen är roligare. Där går det inte att döma. Där är det resultatet som visar. Jag körde Trixie mycket i galopp på banan. Galoppen är något som i har börjat med nu under sommaren. Förut kändes det som Trixie skulle skena iväg när vi skulle prova. Men nu går det bara bättre och bättre. Tyvärr rev vi en boll. Samtidigt vet jag att jag och Trixie måste börja galoppera om vi ska ha en chans. Och när vi tävlar, tävlar vi för vinst. Ju mer vi galopperar, ju säkrare kommer vi bli. För riva bollar brukar inte jag göra. Men det gjorde även de andra, så det räckte till en första placering ändå!!
Vill också passa på att gratulera Pernilla och Didrik som körde hem en andra placering i precision i sin klass!!
(snyggast hästen - Trixie!!)
Mamma och min bror Roger kom på besök till tävlingsplatsen. Så de följde med mig upp till stallet och hjälpte mig att fixa iordning Trixie. Därefter började pappa och jag gå maratonhinderna som vi skulle tävla i dagen efter.
Kändes riktigt bra. For upp en sväng till stallet igen, efter att prisutdelningen var slut, för att fixa det sista innan vi begav oss hemåt. Var väl hemma vid 19-tiden.
(Trötta kuskar och hästar efter en lång tävlingsdag. Vi hade mysigt uppe i "vårt" lilla tävlingsstall!)
Söndagen var maratondagen. Det som jag tycker är allra roligast! Åkte upp till Johannesberg tidigt för att förbereda både häst och vagn med allt som ska fixas. Listor på tempon, tidtagarur, fläta svansen och sätta på skydd. När allt det var klart, var det dags att gå ner till funktionskontrollen igen. Denna gång då man faktiskt kan ha bytt vagn från dressyren till maraton. Det har jag.
Vi blev godkända och körde iväg till start.
Första sträckan på banan var drygt 3,5 km lång. Första kilometern körde vi lite för fort och fick "lufsa" lite långsammare i andra kilometern. Vi kom i mål på A-sträckan på rätt tid.
Efter A-sträckan kommer D-sträckan. Det är en skrittsträcka på 600 meter som ska gå i 7 km/timmen. Visste inte hur det skulle gå, då vi förra året körde i 6 km/timmen. Men vi kom i mål med drygt 30 sekunders marginal.
Nu var det dags för en 10 minuters paus. Vi fick varva ner lite och träffade på Pernilla, Nathalie och Didrik som hade startnumret före oss. Trixie kändes pigg och fräsch inför sista E-sträckan.
E-sträckan var denna gång ca 6,5 km lång. I den sträckan ligger också hinderområdena. Sträckan har en min och maxtid som man ska hålla sig inom och i hinderna är det snabbast tid som gäller.
Första hindret, VM-porten gick så bra att jag fick snabbast tid av alla. När jag gick det hindret såg jag att alla andra gick en annan väg. Men pappa och jag hade kommit fram till att vår väg var bättre. Och det var den ju!
Resten av hindrena gick också snabbt. Så gott som näst snabbast tid i de andra.
Väl i mål kändes allt riktigt bra. Trixie var fortfarande pigg och fräsch. Och det är det viktigaste!
Summan av sumaran blev en andra plats i maraton och en andra plats totalt när man la ihop alla tre grenarna.
Grattis till mig, pappa och Trixie!!
(vår gulliga klubbkompis Hillevi och Candy på väg i sträcka A).
(maratonflätad svans- för att inte svansen ska fastna någonstans).
(Trixie i maratonmomentet).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0