hjalmsattra

Igår när jag skulle gå den sista kvällsturen med Jaska, så stannade hon ca 20 meter från vårt hus, för att försöka kräkas. Det kan tilläggas att vår hund Jaska, har levt minst 4 år med cancer. Vi har vetat att så småningom kommer det inte längre fungera. Men hoppet är ju det sista som överger oss. Vi har opererat Jaska tre gånger under dessa år. Och hon har överlevt 3,5 år längre än vad veterinärerna trodde från början. Mycket tror jag, för att hon var en hund med otrolig kondition, och en mycket lycklig hund som aldrig behövde vara själv, då hon varit med mig på jobbet, sedan vi hämtade henne 11 veckor gammal.
Men igår gick det inte längre. Hon satte sig ner och ville inte gå längre.
Vi tog då det beslut som vi ändå gått och tänkt på de senaste 6 månaderna, när vi sett att en del tumörer växt till sig. Men det var nog inte de som var de värsta. Det var Jaskas bakdel som inte längre ville var med.
För så länge hon åt, var glad och ville gå ut och gå, sa veterinärerna att hon kunde "hänga med". Men nu gick det då inte längre. Under torsdagskvällen fick hon, en vecka efter Liza, bege sig för att hålla Liza sällskap, i väntan på oss andra..

Min allra älskade Jaska..
Jag sitter nu och tänker på alla lyckliga stunder vi fått ihop. Alla minnen man får efter 12 år tillsammans.
När Jaska som liten unghund, sprang med ut i skogen vid Hjälmsättra, och ramlade ner i en liten "ravinspricka". Då jag redan där trodde att hon skulle bryta ryggen. Men hon dunsade ner i marken, och sprang glatt vidare. Eller när jag skulle köra fyrhjulingen ner till hagen - Jaska tyckte det var superkul att "tävla" emot fyrhjulingen.
Ja, jag har massor av minnen. Och det är med dem, jag nu försöker trösta mig själv.
Ni som varit länge på Hjälmsättra, har säkert också en massa minnen, av denna otroliga hund!!


(Jaska, hösten 2010).